Mörkaste

Småland

Forndom

PUBSTAGE. 23:30
Metropol, RockCity Hultsfred
Saturday 30th Of September 2017

 

Minnen och Varseblivning

Allt jag upplever, eller rättare sagt tror mig uppleva, är ett minne. En känsla och en bild av något som redan har hänt. Vid ögonblicket då en händelse når mig och kan betraktas och analyseras har det passerat oräkneliga andra skeenden och rest i miljarder ljusår för att fastna i mina sinnen. Allt i ett och samma ögonblick. Det har alltså redan hänt då jag uppfattar det. Först i hjärnan bearbetas något till en begriplig händelse vilken ej kan skapas utan referenspunkter eller minnen av samma, eller en liknande händelse, framåt eller bakåt i tiden. Hur händelsen upplevs och kategoriseras avgörs av mina egna referenspunkter och minnen och hur mitt Ego valt att förvrida och bända tillvaron för min egen bekvämlighet. T.ex vet vi att ögat projicerar bilder upponed och att vårt Jag censurerar den absoluta merparten av informationen som strömmar in i oss så att vi inte ska riskera att tappa förståndet. Således är allt bara ett minne och därtill med stor sannolikhet ett inkomplett eller rentav felaktigt sådant.

Så vad ifall jag låter mig förlora förståndet? Om jag sluter ögonen, om jag slutar lyssnar. Slutar tänka. Om jag bara känner. Slutar känna. Om jag bara minns? Kan jag uppleva direkt? Minnas vad som aldrig hänt, vad min kropp ej kan begripa?

Vad jag är, är obetydligt. Vem jag är, är obetydligt. Huruvida jag Lever eller Drömmer vet jag Ej, det är oväsentligt. Men jag andas än. Jag hör kallet och sången från markerna. Jag minns.
Den smeksamma Stormen som får träden att dansa. Bäckens brus, flodens och ormens ringlande. Svunna årtusendens andedräkt och längtan i de våta ängarna. Falkens flykt i Skymningen, Hästens steg i den dallrande dagern, Sländans glans i natten och Fjärilens svärmande i Gryningen. Jag hör rumlet och vibrationerna för låga för örat. Strålkraften ur jorden. Daggen på Ödets väv och Spindeln som spelar på dess trådar. Skaren som smälter mot huden. Rötterna som fäster djupt i jorden, som drar vatten från den rena källan. Skotten som sträcker sig mot skyn. Jag tar Näring, jag får Näring. Jag är inte rädd, jag är inte ensam.

Att minnas Döden är inte blott att veta att jag skall dö, utan att minnas när jag Dog och när jag skall dö och leva fullt däremellan. Genom stjärnljus lins och i trädets skugga se och känna vad jag är, minnas vad jag en gång var och vad jag en gång ska bli. Att våga möta Döden och glimta på andra sidan med ett barns glädje och nyfikenhet. En gång skall jag slutligt träda över. Och lämna plats. Ge näring.

/
Utdrag ur ”Kontemplationer och Analys”
såväl som ”Poesi”
-Courtesy of Dead Dog Revelations

————————-

Memories and Perception

All I experience, or rather think that I experience, is a memory. A feeling and a picture of something that has already happened. By the moment an event reaches me and can be observed and analyzed it has already passed countless other occurrences and travelled billions of light years to get caught in my senses. All in the one and same moment. Thus, it has already passed when I come to perceive it. It is only first in the brain that something is processed to an understandable happening which can not be made without points of reference or memories of the same, or a similar, event backwards or forwards in time. How the event is perceived and categorised is determined by my own points of reference and memories and how my Ego has chosen to twist and bend subsistence for my own convenience. For example we know that the eye projects images upside down and that our ”I” censors the vast majority of the information that flows into us so that we don´t risk losing our minds. Thus, all is but a memory and also, with great probability, an incomplete or maybe even false such.

So what if I let myself lose my mind? If I close my eyes, if I stop listening. Stop thinking. If I only feel. Cease to feel. If I only remember? Can I experience directly? Remember what has never happened, what my mind can´t comprehend?

What I am is insignificant. Who I am is insignificant. Whether I am Alive or Dreaming I know not, it matters not. But still I breathe. I hear the calling and the singing from the lands. I remember.
The caressing Storm that makes the trees dance. The static noise of the creek, the slithering of the river and the snake. The breath of past centuries and the longing in the wet meadows. The flight of the Falcon at dusk, the tread of the Horse in the trembling Day, the shine of the
Dragonfly in the Night, the swarming of the Butterfly at Dawn. I hear the rumble and vibrations too low for the ear. The radiation from the soil. The dew on Destiny´s web and the Spider playing it´s threads. The snow crust melting on the skin. The roots attaching deep in the earth, drawing water from the clean well. The shoots stretching towards the skies. I take nutriment, I get nutriment. I am not afraid, I am not alone.

To remember Death is not merely to know that I shall die, but to remember when I Died and when I shall die and live fully in between. Through the lens of starlight and in the shadow of the tree see and feel what I am, remember what I once was and what I shall once become. To dare to meet Death and glimpse on the other side with a child´s joy and curiousness.
Once I shall finally cross over. And leave place. Give nutriment.

/

Excerpts from ”Contemplations and Analysis”
as well as ”Poetry”

-Courtesy of Dead Dog Revelations