Mörkaste

Småland

slutet

THURS STAGE. 19:00
Hotell Hulingen
Thursday 28th Of September 2017

Equinox/Reträtt.
Glädjerik och upprymd gick jag ut för att jaga lycka men fann spjutet trubbigt och villebrådet för skyggt. Stridbar och kraftfull gick jag då till strid för att finna mening men fann svärdet slött och fienden för hård. Ärelysten och modfylld gick jag då för att erövra nya länder men fann hammaren bräcklig och barriärerna för tjocka.

Då gick jag ödmjuk och hoppfull ut för att finna frihet men fann bräckan ynklig och gränserna för många. Stolt och fast ställde jag mig då inför inkräktares anstormning men fann skölden svag och vinden för vild. Med kärlek och vilja sökte jag då hjälp i höjden men fann för höga bergen och broarna brända. Beslutsam gick jag då till kusten för att dra kraft ur djupen men fann havet dött och att skeppen redan seglat.

Då fann jag ej längre råd. Ingen väg genom murarna. Och varje reträtt mer förödmjukande och bitter. Vägen tillbaka alltid längre och dystrare, vart steg tyngre och marken sankare. Belackarnas hånflin bredare. Kroppen tröttare. Krigets larm mer öronbedövande och kampen mer fåfäng. Striden oviktigare, belöningen och målet oklarare och längre fjärran, tills jag ej längre visste mot vad jag stred eller vad fienden var.

Och då jag inga stigar längre fann gick jag ut och drog svärd mot den döende midsommarsolen, drack dess glittrande blod och såg hänförd hur Vargen åter jagade dess väldiga klot mot svärtans rand. Då såg jag tre Väverskor vid trädets rot. Då såg jag en svart orm ringla ned i brunnen. Då förstod jag Ödet. Då såg jag att kedjorna redan brustit, att den slutliga striden redan står. Att förstörelsens frö såddes i begynnelsen och skörden alltid kommer. Att fienden är jag. Och då ingen stod vid min sida tog jag av mig min rustning och vandrade hem. Lade min kropp ned och inväntade slutet.

//
Courtesy of Dead Dog Revelations
————————–

Slutet

Equinox/Retreat.
Joyous and reanimated I went out to hunt for bliss but found my spear too blunt and the prey to shy. Disputable and powerful I then went out to battle to find meaning but found my sword too dull and the enemy too hard. Ambitious and courageous I then went out to conquer new lands but found my hammer too brittle and the barriers too thick.

I then, humble and hopeful, went out to find freedom but found my battering ram too piteous and the borders too many. Proud and steady, I then stood fast before the storming of intruders but found my shield too weak and the wind too wild. With love and will I then sought help in the eminence of the skies but found the mountatins too high and the bridges burnt. Determined I then went to the shores to draw power from the depths but found the sea dead and ships already sailed. I then found recourse no more. No way through the walls. And every retreat more humiliating and bitter. The road back ever longer and grimmer, each step heavier and the ground marshier. The slanderers´ grins wider. The body wearier. The noise of war more deafening and the struggle more vain. The battle less important, the reward and goal dimmer and farther, until I knew no longer what I was fighting and what was the enemy. And when I could find a path no longer I went out and drew sword against the dying midsummer´s sun, drank it´s glistening blood och watched entranced the Wolf chase it´s vast sphere once more towards the dark ridges.

I then saw three weavers by the root of the tree. I then saw a black serpent coil down the well. I then understood Fate. I then saw the chains already burst, that the final battle stands already. That the seed of destruction was planted in the beginning and that harvest always comes. That the enemy was I. And as noone stood by my side I took off my armour and wandered home. Laid my body down and awaited the end.

//
Courtesy of Dead Dog Revelations

————————–

.